annelieeee

Jag går rak på sak och berättar om tunnel run 22 november. Ni vet kanske att jag var orolig att inte kanske kunna delta i loppet. Men jag gjorde det trotts att jag inte kände mig helt frisk. I början av loppet var jag tvungen att gå på toa så förlorade några sekunder där. För att vinna tid så sprang jag i mycket högt tempo så att jag kunde hinna ikapp Nina. När jag hunnit ikapp Nina så visste jag att nu är jag i normal tid igen. Försökte återhämta mig lite efter det höga tempot. Sen efter några kilometer fick jag håll men jobbade mig igenom det. Kände ändå hyfsat bra tills jag kom till 8 kilometer. Då blev det alldeles konstigt. Det blev ett konstigt pirr genom hela kroppen och det svartnade för ögonen. Men synen kom snabbt tillbaka men kände mig inte alls bra i kroppen. Jag såg en sjukvårdare och tänkte kliva av. Men hjärnan är ju knäpp och bestämde över mig. Tänkte att det var ju bara ca 10 minuter kvar innan jag skulle nå mållinjen. Så jag fortsatte i det tempo jag kunde. När jag kommit i mål blir jag yr, illamående och hjärtklappning. Det höll i sig ganska lång tid efteråt. Ångrade mig mycket att jag fortsatte loppet. Som jag mådde då vill jag aldrig uppleva igen! När jag kom till hotellet blev jag piggare. 



Bild kommer på mig och Nina sen. Finns ingen bild på oss på denna mobil.